Igår såg jag på nyheterna (jo det händer faktiskt ibland) och de pratade om att riksdagen nu tagit beslut om att man ska kunna få 3000 kr (skattefritt! tjoho!) om man stannar hemma med barn mellan 1,5 och 3 år (tror jag det var). De intervjuade nån kommunpikitiker nånstans och frågade honom om inte 3000kr ändå var lite lite och att många människor kanske inte kan leva på det? (nähä!?)
Han svarar "Ja det är ju så klart en prioriteringsfråga".
Vill bara säga det att även om jag prioriterade mig blå i ansiktet så skulle jag och min man som jobbar halvtid som tidningsbärare inte kunna överleva på hans lön (han får ut runt 8000/mån) + 3000kr. 11000kr! Ja visst, det är en prioriteringsfråga, men ge fan i att försöka ge mig dåligt samvete för att jag tänker sätta min unge på dagis så snart den är ett år och att jag prioriterar att betala hyra och mat och kläder.
För let's face it, prioritera är en lyx förunnat endast personer som har en partner som är höginkomsttagare. Annars går det faktiskt inte! För ensamstående mammor är det t.ex knappast ett alternativ.
Underbara Terri Eriksson som skriver krönikor i aftonbladet skriver jättebra om just det här med prioriteringar: http://www.aftonbladet.se/foraldrar/terrieriksson/article1506605.ab
Gå in och läs!
Tyvärr är det bara att inse att det inte är "meningen att sånna som ni" ska använda er av vårdnadsbidraget :-S 1. Inte trodde jag att högern var så förtjust i bidrag...bara när det gäller att befästa könsroller ännu mer. Tydligen nämns det i förslaget något om jämställdhet men när en kd:are frågades ut i en riksdagsdebatt för nån dag sen sa hon rakt ut att det främst handlar om att kunna välja tid med barnen. Visst är "val" ett underbart tramsigt ord när det inte finns något val...som du ju så tydligt beskrev.
ReplyDelete